20261023 – AI och humaniora

Den 15 oktober 2026 ägde fakultetens konferens ”AI and the Humanities” framgångsrikt rum. Jag publicerar här ett utdrag ur min inledning:

We hear about it every single day. Since the fateful release of ChatGPT 3.5 in 2022, AI has been the topic of a relentless barrage of articles, news clips, memes and social media commentary. It never lets up, and it leaves me fundamentally torn.

One the one hand, I think of this as possibly the most successful public relations campaign in history, orchestrated by a few major tech corporations intent on securing returns on their astronomical investments. Like shrewd drug dealers, they flood the market at bargain prices first, only to raise them later when the addiction has set in. And the addiction is setting in. Why else do we keep on talking about AI when the planet is burning and inequalities are deepening? Why else should we be pandering to big tech by keeping the hype cycle spinning?

On the other hand, the pace of technological change is astounding and the technology itself is fascinating in its own right. Although the concept of neural networks is as old as computing technology itself, what has happened these last 15 years is, first of all, the exponential upscaling of computing power and speed. Even when producing the simplest statements in response to a prompt, LLMs perform probabilistic calculations with tagged tokens (parts of words) not by the millions but by the billions and trillions. With no obvious end to upscaling in sight, and with the continuous refinement of algorithmic computation, we are now surrounded in our digital lives by a technology producing human-like linguistic statements at an unimaginable, non-human scale. At the same time, this behemoth remains dependent on an all-too familiar set of preconditions: massive extraction of raw materials, biased training data and a vast supply of mostly underpaid human labour. It is also here, in these material conditions, that the technology confronts its obvious limitations.

AI, we need to remember, is a cluster of technologies with a long history of its own. Cold War-era machíne translation was not just simpler but crucially different from consumer-oriented generative AI today. Machine learning used for restricted purposes is again distinct from the apparent – I would say spurious – generality of public gen AI tools. From gen AI chatbots there is yet another leap to agentic AI. For the time being, it is gen AI that keeps us talking, enthralled and appalled alike. Its impact – especially within higher education and research – is undeniable and its use across our sector has become diversified and even trivialised. This is a situation that requires hard thinking. Understandably, much of the response among universities has been reactive or defensive. Sit-down exams are the new black. But there are any number of fundamental questions that require more creative responses. What do learning and understanding actually mean in the age of generative AI? How will, and how should, AI shape our research methodologies? What happens to core academic skills such as writing, language competence and domain skills, when translations, written texts and literature reviews can be produced in a matter of minutes? Will academic publication itself become obsolete, the better AI services get at churning out research articles?

What has struck me these last few years is how many of the questions provoked by AI converge upon knowledge domains proper to the humanities: language, ethics, history, the culture of reading, critical theory – and so on. When I hear computer scientists speak of the “end of programming” since a chatbot only needs to be prompted with “natural language”, my observation is that natural language is one of the key tools and study objects of the humanities. A recent book by Leif Weatherby, Language Machines, demonstrates this fundamental relevance of humanities. I quote here from his opening statements:

Language has entered the age of its algorithmic reproducibility. The human ability to speak can no longer define our singularity. […] AI has accidentally divorced language from cognition, raising more questions than it answers. The isolation of language as a sign-system from human cognition is an unprecedented experiment about how meaning is made. Language algorithms are a kind of hypothesis about how two systems of representation—computation and language—converge. That experiment, along with its hypothesis, calls for a theory to make sense of it, which must be a theory of meaning in the absence of intelligence. (Weatherby 2025, 1)

Whether or not Weatherby’s theoretical argument holds water is another matter. What is crystal clear from his book, however, is that generations of scholarship on language and literature can be brought to bear on contemporary developments.

Choosing a different tack, when yet another AI scare is announced, my reflection is how primed we are, culturally and iconographically, by a long tradition of science fiction and fantastical literature (Terminator, 2001, Frankenstein), to imagine AI as a thinking being that most likely is evil. Such a cultural and historical demystification of our own responses is precisely what the humanities enable.

When dealing with these issues, however, we need to steer clear of rank amateurism in relation to the technology itself. In a recent review, the American literary scholar Brian Lennon makes some cutting remarks about his own colleagues:

Today, technical ignorance of computing has two principal consequences in general, and specifically among ostensible professionals and experts in nontechnical domains of knowledge. First, it facilitates the projection of the shallowest and least gainful of futurisms […] enticing nontechnical scholars of any serious subject at all to make absolute fools of themselves. (They oblige in large numbers.) Second, it permits Big Tech to ideologically exploit such callow futurism, indeed to laugh behind their hands while shielding themselves and their own offspring from its consequences […] To be blunt about it, the silliness must stop. (Lennon, Comparative Literature Studies 63.3, 2026, 522)

One objective of “AI and the Humanities” is to make ourselves better prepared and to counter-act such silliness. Another is to facilitate unanticipated points of contact across disciplinary domains. Today’s conference is an initiative by the Faculty of Humanities at Stockholm University in recognition of the complexity of the questions we need to ask about AI from different disciplinary standpoints, and also in relation to research funding and research strategies. The conference does not have just one specific expected outcome, but is an opportunity for all participants to be inspired and reflect on the relevance of these issues from their distinct institutional location. An intellectually appealing aspect of our current situation is the lack of consensus in relation to AI. We have real questions to tackle – what could be better? In this context, I should also mention that a Stockholm University centre for AI in science, society and the arts will be launched early next year. Today’s conference feeds into the preparatory work for that centre.

20260902

Ett sensommarögonblick: på skärgårdsön såg vi två havsörnar lyftas högre och högre av de termiska vindarna i en långsam, förtrollande spiralrörelse. Till sist var de endast två prickar på himlen.

Även detta var en del av Stockholms universitet. Inte örnarna, men väl skärgårdsön – närmare bestämt fältstationen på Askö där vi i universitetsledningen träffades i augusti. Det finns alltid mer att lära sig om SU: Askö, som drivs av Östersjöcentrum, är en universitetsgemensam resurs som nog är obekant för många på Humanistiska fakulteten. Om en forskargrupp vill träffas avskilt, eller om en doktorand behöver skriva intensivt i några dagar, finns det möjlighet att boka in sig där i mån av plats.

Det här väcker den ständigt aktuella frågan om vad ett universitet är och kan vara. Från statligt håll har budskapen de senaste åren varit motsägelsefulla. Å ena sidan satsas det snävt på STEM, innovation och konkurrenskraft. Alltså på universiteten som en serviceinstans för ekonomin och näringslivet. Å andra sidan sjungs den breda bildningens och akademiska frihetens lov. Ett av de senaste inspelen som vi diskuterade på ledningsinternatet är den nya utredningen ”Ett utbildningsutbud av hög kvalitet som är relevant för arbetsmarknadens och samhällets behov” som tillsattes av regeringen den 1 juli.

Även i detta direktiv finns vackra formuleringar om hur lärosätena ska ”tillgodose enskilda individers behov av bildning” och utgöra ”en motkraft mot förenklingar och faktaresistens”. Samtidigt går direktivet ut på att våra utbildningar ska dimensioneras för att passa arbetsmarknadens behov. Utredaren Peter Honeth ska bland annat lämna förslag på hur den ekonomiska styrningen av lärosätena kan kompletteras med en ”arbetsmarknadskomponent”.

Här behöver humanistiska institutioner spetsa öronen. I Danmark bidrog en motsvarande arbetsmarknadsanpassning till kraftiga nedskärningar inom humaniora. Men det finns ingen anledning att vara fatalistisk. En undersökning på Lunds universitet för några år sedan visade till exempel att humaniora-alumner allmänt hade en stark förankring på arbetsmarknaden. Alltså behöver vi skärpa våra argument, gärna i offentliga medier, för att visa hur vi svarar mot ”arbetsmarknadens och samhällets behov”. I den diskussionen behöver man även trycka på att samhällets behov är både bredare och djupare än arbetsmarknadens. Just därför behöver utbildningen på Stockholms universitet kunna omfatta allt från, säg, Östersjöns bottnar till koreansk grammatik.

/Stefan Helgesson

20260615

Ständigt detta prat om AI. Lanseringen av ChatGPT 3.5 hösten 2022 och den därpå följande massiva rapporteringen om de stora techbolagens satsningar på generativ AI-teknik är kanske tidernas mest lyckade marknadsföringskampanj. Det ligger helt enkelt i bolagens intresse att vi ska prata om, och givetvis använda, AI. Hur annars ska de lyckas hämta hem de enorma investeringarna som plöjts ner i tekniken? Inget nytt under solen i det avseendet – bara ännu ett kapitel i kapitalismens expansion mot nya marknader.

Men likafullt måste vi fortsätta prata om AI, på våra egna villkor. Redan när lärosätena fick övergå till salstentor var det uppenbart att AI-tjänsterna skulle ha en dramatisk inverkan på utbildning och forskning. Och så har det fortsatt: frågor av närmast existentiell natur ställs på sin spets av AI-teknikens snabba utveckling. Under våren har jag fått tillfälle att bearbeta denna insikt upprepade gånger, särskilt i relation till humaniora och AI. 

Den 8 april anordnades på Vitterhetsakademien ett seminarium på temat ”Humanistisk forskning om AI och dess konsekvenser för människa och samhälle”. En månad senare i Aarhus, den 8 maj, satt jag med i ett rundabordssamtal om AI och humaniora. Parallellt med detta har jag ingått i en arbetsgrupp här på SU som har arbetat fram ett förslag på ett kommande universitetsgemensamt AI-centrum (beslut fattas i höst).

Det samlade intrycket av dessa diskussioner är dels att den tekniska utvecklingen förändrar universitetens (och kunskapsbildningens) grundförutsättningar, dels att humanistisk forskning kan spela en central roll i AI-epoken. Betydelsen av ”naturligt språk” för de stora språkmodellerna; vad språkmodellerna kan lära oss om språkinlärning; aktualiseringen av grundläggande frågor om medvetande, kunskap, skrivande och det mänskliga; möjligheten att undersöka enorma mängder källmaterial med maskininlärning som stöd – allt detta är relevant för humaniora, samtidigt som humanistiska kompetenser behövs för att ta sig an dessa utmaningar.

Därtill ger det humanistiska tänkandets syntetiserande och historiska förhållningssätt verktyg att förhålla sig kritiskt till AI. AI må bearbeta information på en övermänsklig skala, men det är inte fråga om magi. Det är tvärtom ett ytterst materiellt fenomen som slukar råvaror, vatten, landytor, energi och mänsklig arbetskraft för att alls fungera. Dess algoritmiska logik är dessutom, som Matteo Pasquinelli argumenterar i The Eye of the Master (2023), det senaste ledet i en lång historia av arbetsfördelningens hierarkisering. En allt snävare elit råder över tekniken; den stora majoriteten görs beroende av den. (Och då har jag inte ens nämnt det militära bruket av AI.)

Att hålla dessa båda tankar i huvudet samtidigt – AI som möjliggörare, AI som maktutövning – är nödvändigt i denna vindkantringens tid. De två perspektiven visar också varför universitetets hela bredd av discipliner behöver bidra till diskussionen.

Det är mot den bakgrunden som Humanistiska fakulteten anordnar en endagskonferens den 15 oktober under rubriken ”AI and the Humanities”: se webbsidan. Inbjudan har skickats ut till alla läraranställda på fakulteten och för den som inte anmält sig finns ett fåtal platser kvar.

Men innan dess är det dags för en välförtjänt sommarledighet. Den undersköna enkelheten i titeln på Ann Jäderlunds nya diktsamling – begriplig endast för en människa – får tjäna som skjuts ut i sommaren: ”solen syns och solen svävar”.

/Stefan Helgesson

20260410

Nyligen besökte jag, tillsammans med fem andra SU-kollegor, Université Hassan II i Casablanca, Marocko, ett lärosäte med 140 000 studenter. Universitetsvärlden är stor, och de riktigt stora universiteten hittar vi ofta utanför Europa och Nordamerika. Av den anledningen är det framsynt av vår universitetsallians CIVIS att utveckla partnerskap med sex universitet på den afrikanska kontinenten, däribland Hassan II.

För att manifestera partnerskapet var det precis där som ett hundratal representanter från de sex lärosätena plus de elva europeiska CIVIS-universiteten samlades nu i mars för ett första ”forum”. Ordvalet anger sammankomstens blandade karaktär: dels en konferens med regelrätta paneler, dels ett möte för att utveckla själva samarbetsformerna universiteten emellan.

”Internationalisering”, detta gamla honnörsord, har med åren fått nya betydelsenyanser. För ett litet land som Sverige är internationalisering inom högre utbildning och forskning en nödvändighet, samtidigt som geopolitiska skred stänger vissa kanaler och öppnar andra. Internationaliseringen ska dessutom numera vara ”ansvarsfull”, vilket i huvudsak syftar på nationella säkerhetshänsyn. Av uppenbara miljöskäl måste vi även begränsa vårt resande och i stället nätverka digitalt. På något märkligt vis har potentialen för internationella samarbeten både ökat och minskat.

Det är mot den bakgrunden som CIVIS afrikanska partnerskap ska ses. Afrika är en komplex och jättelik kontinent med en ung befolkning, snabb ekonomisk utveckling på sina håll, men också efterhängsen fattigdom. Samtidigt osynliggörs kontinenten av svenska mediers skeva nyhetsvärdering, utom när det gäller katastrofer. Då är det av svåröverskattbart värde att SU genom CIVIS får ingångar till samarbete med universitet i Sydafrika, Moçambique, Uganda, Senegal, Marocko och Tunisien. Här finns en stor mängd gemensamma utmaningar att samlas kring inom t ex medicin och hälsa, klimat, migration, och digitalisering. Samtidigt är skillnaderna mellan våra samhällen i sig en kunskapsdrivande faktor – vi blir klokare tillsammans.

För att komma framåt i detta arbete blev forums kanske viktigaste markering i Casablanca undertecknandet av ”The Africa Charter for Transformative Research Collaborations”. Chartern är ett dokument som arbetats fram av i första hand afrikanska forskare och utgår från att förhållandet mellan europeiska och afrikanska forskare behöver förändras och bli mer jämspelt – ekonomiskt, men också när det gäller att formulera teori och metod. Det finns en något olycklig tendens i chartern att essentialisera ”afrikansk” och ”västerländsk” kunskap, men den ska förstås som ett levande dokument som kan förändras med tiden. Den grundläggande inriktningen är lovande.

/Stefan Helgesson

20260205

Lite glada nyheter: utfallet för Humanistiska fakultetens institutioner 2025 visar på ett samlat resultat om 27 miljoner plus (med en överprestation på 47 miljoner). Efter åratal av ekonomisk motvind känner vi en ljummen fläkt i ryggen. Dock tillfälligt – en bidragande orsak till de goda siffrorna är kompensationen som utgick från central nivå för överprestationer. De centrala medlen har nu tagit slut, och motsvarande kompensation kan vi inte vänta oss för 2026.

Universitetets ekonomi är enkel i princip – den består av statliga anslag plus externa bidrag – men komplicerad i detaljerna. Det har jag skrivit om tidigare (se bloggen från i maj i fjol), och det faktum att jag har skrivit om det tidigare visar hur mycket av fakultets- och institutionsledningarnas tid går åt till att tänka på ekonomin. Det är inte detta som är vårt kärnuppdrag, tvärtom. Likafullt är ekonomin förutsättningen för det jag tänker på som det akademiska privilegiet, nämligen att fritt få forska och undervisa i ämnen och frågor som vi brinner för. En trängd ekonomi minskar utrymmet för det privilegiet, och tyvärr – som en prefekt påtalade för mig – kan man anta att årets positiva siffror också beror på detta minskade utrymme. Vi sparar pengar därför att färre måste jobba mer.

Själv vill jag undvika att bli alarmistisk. Hushållning med resurser är en utmaning som varje generation ställs inför på nytt. Man kan undra om det har funnits ett enda ögonblick i universitetens moderna historia då ledningar och medarbetare har tyckt att allt är bra och att medlen räcker och blir över. (Se där ett ämne för en uppsats i historia!) Vi är ödesbundna att leva i precis vår egen tid och ingen annan, och att göra det vi förmår utifrån rådande förutsättningar.

Det kan därför vara bra att känna till hur frågor som gnager på institutions- och fakultetsnivå också tas vidare uppåt. Om ett par veckor fattar universitetsstyrelsen beslut om SU:s årliga budgetunderlag som ska skickas till utbildningsdepartementet. Detta är kanske det enskilt viktigaste dokumentet i dialogen mellan universitetet och regeringen. I utkastet framhålls bland annat att SU önskar att regeringen lättar på universitetens administrativa börda, höjer de direkta forskningsanslagen, höjer ersättningen för utbildning samt, inte minst, förändrar uppdraget till Akademiska hus. Det är ungefär som det har låtit tidigare år, och några mirakel är inte att vänta. Dock ska det kommunikativa värdet inte underskattas, och med tiden kan droppen urholka stenen.

/Stefan Helgesson

20251216

I april tillsatte regeringen en utredning om ”Stärkt skydd av den akademiska friheten”. Bra – och aningen motsägelsefullt. På Humanistiska fakulteten det här året har vår erfarenhet tvärtom varit att regeringen har inskränkt vår frihet. Hurdå? Jo, genom att beordra oss att utveckla språkdelen i ett kommande medborgarskapsprov. Från första början har Institutionen för svenska och flerspråkighet (Svefler), jag själv och rektor varit tydliga med att uppgiften inte ryms inom vårt uppdrag att bedriva forskning och undervisning på vetenskaplig grund. Svaret från regeringen blev den direkta ordern.

Förutom de påfrestningar Svefler utsätts för, illustrerar det hur frihetsfrågan på senare tid har hamnat i brännpunkten. Och så kommer det att fortsätta framöver. Samma dag som den här bloggtexten publiceras deltar jag i ett SUHF-seminarium med rubriken ”Till försvar för demokrati och akademisk frihet – lärdomar från Ungern och USA”, och till vårterminen anordnar Humanvetenskapliga området här på SU två seminarier på temat ”Akademisk frihet och ansvar”. I sammanhanget kan även nämnas SUHF:s rapport En kodex for universitet och högskolor, författad av Tim Ekberg och Astrid Söderberg Widding, som blir föremål för ett antal seminarier runtom i landet framöver. Det är tiden själv som gör det angeläget att prata om dessa frågor – ett inte helt betryggande konstaterande.

Som tur är utsågs en klok person att leda regeringens utredning, nämligen juridikprofessorn Anna-Sara Lind. Dialogmötet i Uppsala den 27 november med representanter från lärosäten i Mälardalsområdet hade en starkt kollegial prägel, med bra inspel från deltagarna. Nästan genomgående framhölls att frågor som utredningen inte är tänkt att undersöka, nämligen associationsformen och ekonomin, har avgörande betydelse för realiseringen av vår frihet. Det är svårt att agera fritt som myndighet underställd regeringen, och utan stabila ekonomiska ramar minskar handlingsutrymmet ytterligare. Samtidigt bör man påminna sig om att friheten vi vill åtnjuta finansieras av skattekronor, vilket innebär ett ansvar.

Det kan även konstateras att frågan har fler dimensioner än man först kan tro. Handlar friheten om den institutionella autonomin eller den enskilde forskarens frihet? Talar vi om undervisningens eller forskningens frihet? Vår utbildningsverksamhet styrs indirekt genom tilldelning av takbelopp och ibland direkt, som i fallet med lärarutbildningen. Forskningens frihet är starkare, men riktade satsningar i finansieringen ökar styrningen även där.

Icke desto mindre kan konstateras att fakultetens forskare förvaltar sin frihet väl. I årets tilldelning från såväl RJ (som jag skrev om i oktober) och VR ligger vi i toppskiktet i landet inom humaniora och utbildningsvetenskap. Likaså har forskare vid Filosofiska institutionen i år fått ERC-bidrag och i ett fall utsetts till Wallenberg Academy Fellow.

Allt detta är ett kvitto på det målmedvetna arbete våra ämnesmiljöer lägger ner på att bygga och underhålla sin seminarieverksamhet, den kanske tydligaste arenan där vår akademiska frihet praktiseras. Men som den aktuella utvecklingen i Trumps USA eller Modis Indien visar – två länder med stolta men delvis hotade akademiska traditioner – är den friheten skrämmande sårbar. En förhoppning inför det nya året är att EU och Sverige fortsätter att bjuda sådana auktoritära strömningar motstånd.

/Stefan Helgesson

20251024

I detta mitt kortaste blogginlägg hittills vill jag bara utropa ett grattis till alla skickliga kollegor på Humanistiska fakulteten som fått bidrag i årets omgång från Riksbankens Jubileumsfond. Tre sabbaticals, sju projekt och dessutom en forskare i sex-personers programmet ”Outforskade språkfenomen” som beviljas inte mindre än 48 mkr. Utöver detta har ytterligare en handfull kollegor på Samhällsvetenskapliga fakulteten fått medel. SU fortsätter att vara ett av de mest konkurrenskraftiga lärosätena i RJ:s utlysningar – ett glatt besked att få avsluta veckan med.

/Stefan Helgesson

20250922

Jag skriver detta med två dagars fakultetskonferens i Umeå i ryggen. En gång per år – vanligtvis den tredje veckan i september – träffas dekaner, kanslichefer och utbildningsledare från de humanistiska utbildnings- och forskningsmiljöerna i Sverige. Sådana miljöer finns det många av, men samtidigt har SLUGU-universiteten (Stockholm, Lund, Uppsala, Göteborg och Umeå) en särställning med sina stora och breda fakulteter.

Vår bredd är en styrka och en utmaning. En diskussion som fördes på den välorganiserade konferensen i Umeå gällde språken. Vi som har många språk i såväl utbildning som forskning är angelägna om att fortsätta längs det spåret – vilket jag och vicedekan Laura Álvarez nyligen skrev om i Universitetsläraren (11/9). Men om man bortser från lärarutbildningarna har alla språk blivit ”små”, inklusive engelska och svenska. Är vi därmed dömda till att bli ett land där den kvalificerade språkkunskapen utarmas? Eller kan vi svara upp mot vår flerspråkiga och globaliserade verklighet med akademins unika förmåga till systematisk fördjupning av förståelse och insikt?

Det vi dekaner efterlyser är en nationell strategi för språken. Ett avgörande steg i den riktningen kan tas på den akademiska planhalvan i november, då vi hoppas att Riksbankens Jubileumsfond beslutar om ett betydande stöd till språkforskning i Sverige. Men även regeringen behöver vakna för att hela utbildningens ekosystem ska involveras. EU har sedan länge en 2+1 rekommendation, det vill säga att skolelever bör läsa ytterligare ett språk utöver modersmålet och engelska. Skulle det praktiseras generellt i Sverige skulle även utbildningssituationen på universiteten förändras till det bättre.

Intressant nog genomför UKÄ just nu en genomlysning av förutsättningarna för utbildning i små ämnen generellt, särskilt småspråk. Den 21 oktober besöker de SU, vilket ger oss ett utmärkt tillfälle att framföra vår syn på saken.

En möjlig väg framåt, menade många i Umeå, är att på avancerad nivå utveckla utbildningssamarbeten mellan lärosätena. Istället för minimala studentgrupper eller rentav inställda kurstillfällen, finns här en potential att skapa mer hållbara, forskningsanknutna och dynamiska språkutbildningar. Komplikationer finns, men de är inte oöverstigliga: kursplaner kan speglas; HÅS och HÅP kan räknas som vanligt på respektive lärosäte där undervisning anordnas. 

Från språken borde sedan strategitänkandet vidgas till att omfatta humaniora i stort. Norge har en nationell humaniorastrategi – varför inte Sverige? Här kunde STEM-strategin vägas upp med en SHAPE-strategi! (SHAPE står för “Social Sciences, Humanities and the Arts for People and the Economy”.) Dagens politikområden hamnar ju så tydligt inom våra domäner: kulturkanon, språktest, skola. I Umeå visade dessutom SU:s Linus Salö att Sverige-baserade humanioraforskare ligger i absolut topp om man mäter internationellt citeringsgenomslag. Där ett antal naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga ämnen ligger i nivå med eller strax över det internationella medelvärdet, skjuter humaniorastapeln långt över strecket. Samtidigt går endast en sjättedel av landets tillgängliga forskningsresurser till humaniora. Hur strategiskt är det av statsmakterna?

Att jag återkommer till ordet ”strategi” har en lokal förklaring. Arbetet med SU:s centrala strategier för perioden 2027–2030 ska precis dra i gång. Nästa år ska områdena och fakulteterna arbeta med sina strategidokument. Humanistiska fakultetsnämnden fick en försmak av detta i början av september.

Men innan det jobbet drar i gång är det dags för baluns: nu på fredag den 26 september äger SU:s årliga promotionshögtid rum i Stadshuset. Att dra på sig en frack är för all del inte min favorit. Desto roligare, dock, att få bekanta sig med den Humanistiska fakultetens två hedersdoktorer för i år, nämligen professor Patrizia Calefato från Universitetet i Bari – modevetenskapens största namn – och den samiska teaterregissören Åsa Simma. Det bästa med att vara dekan är utan tvekan detta: mötena med så många spännande människor. Låt samtalen flöda; strategierna kan vänta.

/Stefan Helgesson

20250527

Att vara dekan innebär att ständigt fortbildas i universitetets och fakultetens ekonomi. Enkelt är det inte: till skillnad från den privata sektorn, där man kan jobba med intäktssidan, måste lärosätena rätta mun efter matsäcken, det vill säga det statliga anslaget. Visst kan vi öka intäkterna genom externa bidrag och avgiftsskyldiga studenter från tredje land, vilket har stor strategisk och praktisk betydelse. Men först som sist är det statens två finansieringsformer – takbeloppet för utbildning samt FUF-anslaget – vi måste förhålla oss till.

Det är i fördelningen som komplikationerna uppstår. Först landar pengapåsen från staten på central nivå, alltså hos universitetsstyrelsen och rektor. Därifrån, efter avsättningar till olika satsningar, fördelas medlen till de humanvetenskapliga och naturvetenskapliga områdena, sedan till fakulteterna och slutligen till institutionerna. Allt enligt olika principer gällande utbildningsuppdrag och samlad forskningskompetens. På vår decentraliserade fakultet får dessutom institutionerna inkomma med äskanden som bildar utgångspunkt för budgetberedningen, vars arbete i hög grad går ut på att anpassa önskemålen till det tillgängliga takbeloppet. FUF-medlen är enklare, eftersom de fördelas algoritmiskt, hälften prestationsbaserat, hälften utifrån antal anställda lektorer och professorer.

När institutioner ibland efterfrågar stöd från fakulteten (eller rektor eller området) är det således hela tiden samma pengar det rör sig om. Det som delas ut, exempelvis stöd till bibliotek eller småspråk, är pengar som först hålls tillbaka. Ju mer stöd av det slaget som budgeteras av fakultetsnämnden, desto mindre pengar går ut direkt till institutionerna. Ett nollsummespel, kort sagt.

Ytterligare en komplikation är oförutsedda kostnader. Sent 2024 stod det klart, till exempel, att de fasta kostnaderna för undervisnings- och tentamenslokaler – som sedan pandemin hade täckts upp med centrala medel – skulle tynga humanistiska fakultetens budget för 2025 med ett antal ovälkomna miljoner. Inget att göra: kostnaden måste täckas.

Nu har vi trots detta en något bättre situation i år än i fjol. Flera institutioner har en budget i balans (eller närapå) och på utbildningssidan överproducerar fakulteten som helhet, vilket åtminstone i år kan leda till viss kompensation från området. Detta är resultatet av ett hårt och idogt arbete på institutionsnivå för att uppnå en ekonomi i balans. Dessutom har institutionerna lyckats säkra en hel del extern finansiering. Fakultetens utfall hos VR och RJ låg i topp bland Sveriges humanistiska fakulteter förra året.

Det är alltså inte bara kärvt och motigt. När jag och övriga dekaner var på nordisk dekankonferens i Danmark nyligen kunde jag konstatera att vår fakultet – jämfört med universiteten i Oslo, Köpenhamn och Helsingfors – förblir den största i sitt slag. Det märks inte minst i vårt språkutbud. Storlek är i sig en styrka och gör oss mer motståndskraftiga när det svänger upp eller ner.  

/Stefan Helgesson

20250324

I en av Atens attraktivare stadsdelar ligger Svenska institutet. På gatuplan är det bara ett kvarters avstånd till gågatan som löper runt Akropolisberget. Från terrassen – där jag befann mig en kväll i början av mars – har man fri utsikt mot Parthenon på bergets topp.

Att Svenska institutet i Athen (SIA – de håller fast vid stavningen med ”h”) alls blev till hänger samman med en av Sveriges föga kända humanitära insatser under andra världskriget. Tysklands ockupation och de allierades blockad ledde till svår hungersnöd i Grekland vintern 1941/42. Men då gavs de neutrala länderna Sverige och Schweiz möjlighet att bistå Röda Korset med införsel av livsmedel, vilket räddade livet på ett oräkneligt antal greker. Den grekiska statens tacksamhet mot Sverige bidrog till att SIA kunde grundas 1946, långt före andra nordiska institut.

Mitt ärende i Aten var ett möte med nätverket USI (Universitet och svenska institut i samarbete för internationalisering), som syftar till att stärka banden mellan de fem deltagande lärosätena och de tre medelhavsinstituten i Aten, Rom och Istanbul. Instituten har begränsad kapacitet och är sinsemellan olika, men de erbjuder kurser, utrymmen för att anordna föreläsningar, workshops eller mindre symposier, samt forskarplatser. I Aten har det ämnesmässiga fokuset legat på arkeologi och antikens kultur och samhällsliv, men här finns öppningar för initiativ från en lång rad discipliner.

I ljuset av SU:s klimatfärdplan är det inte okomplicerat att anordna verksamhet som förutsätter flygresor, även om den ihärdige (och ostressade) kan ta sig till Grekland med tåg. Institutet anordnar dessutom en del hybridevenemang. Dock påminde mig besöket om värdet av att fysiskt besöka en plats.

På terrassen den där kvällsstunden kom jag till exempel i samspråk med en vicerektor från vårt partneruniversitet inom CIVIS, National and Kapodistrian University of Athens. CIVIS-alliansen började byggas redan före pandemin, och även om somligt har krånglat längs resans gång, är det märkbart att en gemenskap mellan universiteten har tagit form. Trösklarna för att initiera samarbeten har sänkts – för den som vill.

Det som i ännu högre grad underströk platsens betydelse var den promenadföreläsning som SIA:s föreståndare Jenny Wallensten tog oss med på för att ge exempel på hur hon undervisar. I samlad trupp gick vi ner mot ett gravområde som grävdes ut för ett antal sedan, där Jenny gav oss livfulla glimtar av det antika samhällslivet. Historien kommer nära vid betraktandet av en gravrelief över en mormor och hennes barnbarn, eller när vi får höra om den gåtfulla graven där fiendekrigare från Sparta begravdes enligt spartansk sed med stenar som huvudkuddar.

Framförallt – kanske för att jag kommer till den antika kunskapssfären utifrån – bekräftades den historiska kunskapens potential att belysa vår egen tid från sidan. Mycket är i gungning i världen precis nu. Men utifrån Atens 2600-åriga perspektiv är kampen mellan demokrati och tyranni, eller för den delen demokratins föränderliga natur, ingenting nytt. Om det är trösterikt eller nedslående låter jag vara osagt, men bara det faktum att vi inte måste förbli inneslutna i vår egen samtidsbubbla är ett av humanioras omistliga värden.

/Stefan Helgesson