I det senaste blogginlägget nämnde jag att humfak:s dekaner skulle tillbringa några dagar på Svenska institutet i Rom i samtal med våra dekankollegor från Helsingfors, Köpenhamn och Oslo. Det blev intensiva och mycket givande diskussioner som visar på värdet av att träffa våra nordiska grannar. Vi har mycket gemensamt och en del som skiljer oss åt, men vi är alla tydligt präglade av såväl samhälleliga trender och de politiska beslut som fattas i våra respektive länder som av skeenden av internationell och global karaktär.
Dagarna i Rom inleddes med ett arbetsmöte i vår egen dekangrupp då vi talade mycket om kommande mandatperiod: om överlämnande, uppdragsbeskrivningar och representation i beredande och beslutande organ. Vi försöker i möjligaste mån att involvera medarbetare från alla institutioner vid fakulteten och att sprida uppdrag och uppgifter. Det är både en fråga om rättvisa beträffande den arbetstid vi lägger ner och (inte minst) om den kunskap och de erfarenheter som de får som deltar aktivt i verksamhet som sker utanför institutionen.
När de nordiska kollegorna anslöt diskuterade vi inledningsvis våra olika dekan- och fakultetsuppdrag. Vid Köpenhamns universitet söker man posten som dekan. Den utannonseras och rektor utnämner den person som anses vara mest lämpad för uppdraget efter beredning i en rekryteringsgrupp ledda av rektor. I Oslo nominerar anställda kandidater till posten som dekan, och den dekan som blir vald utser själv sina två prodekaner. Helsingfors håller liksom Stockholm val när ny fakultetsledning ska utses. Däremot varierar arbetsområden och uppgifter för olika dekanfunktioner, kanske främst vilka ansvarsområden pro- och vicedekaner har. Dekanus verkar ha sitt uppdrag mer eller mindre på heltid vid alla lärosätena.
När vi diskuterade dekanuppdraget kom vi mycket snabbt in på många olika verksamhetsområden. Vi hade visserligen skickat ut förslag till programpunkter i förväg men det var inte svårt att identifiera ytterligare intressanta frågor. Finansiering är ett alltid lika hett ämne, även om vi kom fram till att det visserligen är intressant att höra hur andra har det, men att vi sällan har möjlighet att själva påverka den tilldelning vi erhåller av staten. Om man tilldelas medel för utbildning utifrån helårsstudenter eller examina är det svårt att ta in fler studenter i lägen då studentkullarna är små, dvs. när vi har demografiska svängningar neråt. Samtal om finansiering kan därför egentligen endast föras med utgångspunkt i vad vi kan åstadkomma inom de ramar som vi verkar.
Med utgångspunkt i SU:s språkpolicy talade vi om hur vi kan förhålla oss i ett forskarsamhälle som i allt högre omfattning använder engelska som lingua franca samtidigt som de flesta av våra studenter och lärare har ett annat modersmål. Inte sällan är det också ett annat modersmål än danska, finska, norska resp. svenska. Någon enkel lösning finns inte, men det rådde enighet om betydelsen för forskare och lärare av att försöka lära sig språket i det land man arbetar, framför allt vad gäller läs- och hörförståelse. Då kan fler engagera sig i och engageras för olika uppdrag och därmed bli mer delaktiga i universitetens verksamhet på alla nivåer. Detta ledde oss också in på samtal om rekrytering liksom möjligheter till befordran (eller inte). Vi diskuterade vidare våra rekryteringsnämnders sammansättning och arbetssätt. Alla gör lite olika och vi kan lära oss av varandra även när inte tanken är att alla ska göra exakt lika.
Ytterligare diskussionspunkter som vi la till dagordningen gällde frågor relaterade till våra studenter: studentrekrytering, genomströmning, de svårigheter som vi upplever när det gäller att finna tillräckligt många engagerade studenter som deltar i våra beredande och beslutande organ, studenters välmående och vår strävan efter breddad rekrytering. Vi förstod att humaniorastudenter i Danmark i högre utsträckning än i Norge finner anställningar inom näringslivet. Just denna punkt känns viktig för oss i Stockholm att borra djupare i framöver. Mot slutet av vårt möte kom vi också in på Chat GPT, både utifrån perspektivet ”Hur stoppar vi fusket?” och ”Hur kan vi arbeta med och integrera Chat GPT m.m. i våra kurser?”
Vi hade hoppats hinna med mer ingående samtal om Europaallianser, om akademisk frihet, om hur vi kan underlätta för tvärvetenskap forskning och om vad som kännetecknar en institution, jämfört t.ex. med centrumbildningar, liksom vad som kan vara ”rätt” storlek för en institution. Det finns helt enkelt mycket kvar att diskutera när Köpenhamns universitet står värd för nästa möte våren 2025.
Slutligen vill jag rikta ett varmt tack både till alla deltagande kollegor och till Svenska institutet i Rom. Institutets direktör, Ulf R. Hansson, visade oss runt i de fantastiska lokalerna med många prång och vrår som inrymmer bibliotek och boksamlingar, mötes- och undervisningslokaler, rum för besökande studenter och forskare och lokaler för arkeologisk forskning.
// Elisabeth Wåghäll Nivre
Dekanbloggen 